"Bonus"- kullen/Rescue litter

Den som sade att man inte kan köpa lycka glömde av små valpar.

Gene Hill

"BONUS"- KULLEN

RESCUE LITTER

Detta är en dramatisk historia om kamp, hopp, kärlek, förtvivlan, förlust och seger.

Om att följa sitt hjärta och ta hand om den som är svag och hjälplös.

När jag skriver dessa rader blir tangenterna blöta av mina tårar. Men jag vill berätta denna historia - för att minnas, för att hedra mina små bonusvalpar,

för att ännu en gång säga att

varje liv är ett mirakel och är värt att kämpa för!

Allt började på morgonen den 9 september. Ronyas valpar var 1,5 dagar gamla. De mådde bra, var starka och pigga, diade fint, och Ronya var en fantastisk mamma. Jag kunde verkligen andas ut. Jag skrev ett FB-inlägg om mina nya valpar och att jag väntade en till kull snart (Lexie skulle valpa om några dagar).

Plötsligt fick jag ett meddelande: "Kan inte din tik ta fler valpar? Har en vän som behöver amma åt sina sheltievalpar. Hennes tik blev snittad och nu sinar hon; valparna är 4 dagar, men börjar tappa i vikt. Ägaren heter Gilla Wikström, Tillytorpets kennel".

Samma kväll kom Gilla med sina fyra små valpar. De var svaga och uttorkade, trötta efter en lång resa. Och vår kamp började.Ni får följa den genom mina anteckningar och FB-inlägg som jag har samlat här...

10 september, 00.50

En liten rapport om valparna. Ronya har accepterat dem helt. Hon tar verkligen hand om dem! Valparna är uttorkade och mycket svaga. Alla har försökt att dia men det går inte så bra. De orkar inte helt enkelt. Den piggaste just nu är Hubbe. Ludde är mycket svag, jag är så rädd att förlora honom. Tjejerna är ganska pigga men svaga. Därför gäller det flaska varannan timme. Det går ganska bra, men läget är kritiskt.

Här är en liten vikttabell. Första är födelsevikt, andra - vikt kl 18 den 9/9 när de kom hit, och tredje - vikt vid midnatt 9/9:

 

Hubbe - 210 140 148

Ludde - 210 140 156

Kerry - 165 112 120

Lottie - 185 122 132

 

Jag fortsätter att kämpa. De är helt underbara, så små och hjälplösa...

Plötsligt har Ronya sju valpar

10 september 13.24

Solen skiner så fint i vackra Roslagen, och jag tänker på den amerikanska sjukhusserien Grey's Anatomy, där en av huvudkaraktärerna brukar säga "Det är en underbar dag för att rädda liv!" Så känns det för mig idag... Igår kväll blev min underbara Ronya amma till fyra små sheltievalpar, och hennes kull bestod plötsligt av sju barn! Ronya är definitivt "my girl" som tycker att barn är barn, alla förtjänar kärlek, omsorg och mat. Jag själv har fem bonusbarn som jag älskar, Ronya har fyra som hon också älskar...

Bonusvalparna föddes för fem dagar sedan med akut kejsarsnitt, och mammans mjölk bara försvann. Matte kämpade tappert, men bebisarna bara gick ner i vikt och blev svagare och svagare. Tur att vi fick kontakt och då var det bara att köra hit. Resan på 40 mil till oss i Edsbro tog hårt på valparna. Under kvällen blev de sämre och sämre, de kunde inte dia, var uttorkade och slöa. De vägde mellan 112 och 140 g, två trefärgade tikar och två blå hanar. Det visade sig att de var kusiner till Ronyas valpar - alla är barnbarn till Japaro Tri To Resist....

Det har varit en tuff natt, utan sömn. Jag fick vätska upp dem och ge "mirakelvällingen" i plastspruta varannan timme. Ronya tvättade dem och såg till att de var torra och varma. Det var en stund när min outtröttliga optimism gav vika. Jag höll på att förlora valparna... Men nu skiner solen, vi alla har överlevt natten, och bonusbarnen har till och med ökat i vikt mellan 10 och 18 gram! Vi fortsätter att kämpa. Det är en underbar dag för att rädda liv!

 

Vi har överlevt natten...

10 september 21.41

Nu har det gått ett dygn sedan min Ronya blev amma till fyra små sheltiebebisar. Eftersom att de är för svaga kan de inte dia än, och än så länge var det jag själv som varit deras amma 😍 De är helt underbara, och mitt hjärta både sjunger och blöder när utvecklingen går upp och ner. De är fortfarande mycket svaga, men vi kämpar, och här är några resultat. Jag kan stolt berätta att lille Hubbe har gått upp från 140 till 156 g och har försökt att dia själv! Jag måste fortfarande hjälpa honom, och han orkar inte suga länge, men det är första steget! Broder Ludde är tyvärr inte lika pigg, även om han gått upp från 140 till 158 g på ett dygn. Inatt var han så svag att jag trodde att jag skulle förlora honom... Men han fortsätter att kämpa, och jag är så glad för det! Den minsta tiken Kerry har också ökat från 112 till 126 g, men för henne är jag mest orolig nu, hon är så svag... Systern Lottie däremot är pigg och har också provat att dia. Hon har gått upp från 122 till 130 g. Och sist men inte minst - den fantastiska Ronya! Hennes ryska uppfödare Лариса Очнева kan vara så stolt! Vilken klok tik! Hon ser, att de nya barnen är små och svaga, och hon ger dem mest uppmärksamhet och vaktar dem som kavkazskaja ovtjarka vaktar får från vargen! Ronya, världens snällaste och gulligaste hund, bet Ivan i näsan när han ville ta nån av ungarna. Vi häpnade båda två och garvade efteråt. Nu ska Ivan intervjua statsminister med bitsår på näsan :-)

Så är läget, mina vänner! Och här är bilderna på våra älsklingar: Hubbe (som jag kallar London, förlåt Gilla Wikström), Ludde, Kerry och Lottie. Nu är det dags för kvällsmat.

Hubbe/London Kerry Lottie Ludde

10 september 22.16

En glädjebild - två av bonusbarnen försöker att dia själva, och det går bra!

 

10 september 22.41

Ronyas starka stora valpar 😍 Chanti, Roy och Bella. De är tre dagar gamla. Jag tänker att Bella redan har passerat 300 g. och den lilla bonustiken Kerry knappt har nått 126 g. Det är tufft att se de små kämpa så hårt. Jag vet att det finns människor som aldrig skulle ta andras valpar. Och jag vill inte förebrå dem. Det finns väldigt många olika aspekter i det: rättsliga frågor (får man ta andras valpar, vem är "skyldig" om valparna dör eller blir sjuka), finansiella frågor (vem betalar för extra utgifter som uppkommer i samband med de nya valparna och hur belönas ammas ägare för sina insatser), personliga frågor (vill resten av familjen ha flera valpar, vill man belasta sin tik, är man redo för sömnlösa nätter och den enorma psykologiska påfrestningen mm). Frågorna är många. Mitt problem (eller snarare egenskap) är att jag, som är en klok, välutbildat person, som kan formulera alla dessa betingade frågor på flera olika språk, inte tänker en sekund (som en klok vuxen människa borde göra) om jag får veta att en hund (katt, häst, ko, gris - you name it) är i fara och jag kan hjälpa. Mitt hjärta styr. På gott och ont. Jag är ingen ängel eller hjälte, som många supersnälla människor skrev till mig. Jag bara följer mitt hjärta, som alltid vill försvara dem svaga och hjälplösa. Det är faktiskt därför jag är vegan :-) Så enkelt är det.

 

11 september 11. 46

Jag har förlorat kampen för lille Ludde. Han kom till mig för två dagar sedan med sina syskon för att få en amma då mammas mjölk hade sinat. Men min tik Ronya hann aldrig bli Luddes amma, han var för svag för att kunna äta själv. Istället fick jag ta hand om Ludde och hans syskon och Ronya tvättade dem, såg till att de var varma och torra. Ludde blev lite starkare, sen gick det neråt igen, och imorse verkade allting bra. Men plötsligt fick han andningssvårigheter. Efter två timmar somnade han in i mina händer... Förlåt mig, lille vän, jag trodde inte att du skulle finnas på jorden i bara en vecka. Jag hoppades på att du skulle flytta till din nya familj, bli en agilitystjärna, en vacker stilig blå sheltie... Nu har du blivit till en liten blå stjärna i himlen istället. Sov så gott, fine Ludde! Vi ses igen någon gång 💖 💗 ❤️

 

11 september 23.16

Nu har det gått två dygn sedan jag tog emot en för tidigt född sheltiekull, som hade kommit till världen genom ett akut kejsarsnitt och hade aldrig kunnat få njuta av mammas mjölk. Min Ronya, vars egna valpar var tre dagar yngre, skulle bli amma... Det finns en väldigt liten chans att överleva för så pass tidigt födda valpar, särskilt utan modersmjölk. Men vi kämpade - bebisarna, deras matte Gilla Wikström, jag och Ronya. Idag började dagen så bra. Alla hade gått upp i vikt och var ganska pigga. Men sen vände det. Lille Ludde somnade in. Den minsta tiken Kerry blev helt slö och apatiskt, Lottie var så svag att hon inte kunde dia, och bara London hängde i mjölkbaren med de stora kusinerna. Och här är vi nu. Tre är kvar. London väger ikväll 174 (födelsevik 210, vägde när han kom hit - 140), Kerry ikväll 130 (165 - 112), Lottie ikväll 138 (185 - 122). London har ätit på riktigt! Höll på länge! Jag fick hjälpa till att hålla balansen, men sen intog han en liggande position... Ronyas egna valpar är fyra dagar gamla. Bonusvalparna - en vecka gamla, men ni kan se skillnaden i storlekarna... Så fortsätt att hålla tummarna för oss.

 

12 september 09.39

Lilla Kerry klarade inte natten. Hennes lilla kropp orkade inte kämpa mer... Naturen är grym, den följer sina lagar, den ger chans till dem som är starkare och friskare, som är mer lämpade för livets utmaningar... Jag har försökt att rädda den lilla varelsen, att övervinna naturens krafter, men jag är besegrad. Ännu en gång. Nu är lilla Kerry tillsammans med sin bror Ludde, de har inte ont, de lider inte, de njuter av den eviga barndomen. 💖

 

12 september 15.50

Scarlett O'Hara från "Gone with the wind" brukade säga när något gick riktigt dåligt: Tomorrow is another day! Kommer ni ihåg det? Jag tänker på Scarlett och upprepar den frasen just nu, när jag blev nedslagen två gånger i min kamp för bonusvalparnas liv. Fina Ludde och Kerry njuter av lugnet och lyckan på andra sidan regnbågsbron. Jag har gråtit floder, men - tomorrow is another day. And dessutom - beautiful day to save lives. Åh, vad jag citerar! 😝

Ja, nu har jag två bonusvalpar kvar. En blue merle hane London och en trefärgad tik Lottie. Lo & Lo är pigga och äter bra. Så stora är de inte - 170 och 132 g. London diar och Lottie försöker också. Men nu har jag insett en sak. London, som killar i allmänhet, vill visa att han är så tuff, stor och klarar allt, han vill inte minsann äta från min löjliga plastspruta, det är för små tjejer, han vill dia! Men egentligen är han fortfarande för svag och orkar inte att suga ut så mycket från Ronyas tuttar. Han håller på länge, han låter, han byter ställning, ja... men egentligen utan resultat. Därför slukade han 10 ml ersättning på nolltid nu. Nej, lille vän, du får bli myndig först för att hänga i mjölkbaren med dem stora tuffa killarna. Det blir platspruta eller flaska för hela slanten. Fast självklart ska han träna sina sugfärdigheter i mjölkbaren också. 👍 😜

Lilla Lottie gjorde mig så glad när hon knuffades med sina stora kussar och även hon erövrade en mjölk-plats. Vi ger inte upp här på Wirins!

 

12 september 20.56

ÄNTLIGEN!!! Nu äter de båda Lo & Lo! Det har gått tre dygn sedan valparna kom till Wirins. Jag har förlorat två valpar, men egentligen känns det tvärtom - Gilla, Ronya och jag har räddat två valpar! De två skulle också dö utan modersmjölk... Faran är inte över, Lo & Lo behöver bli mycket starkare och större. Men att även lilla Lottie har börjat dia känns underbart! Nu, efter tre dygn ser vikttabellen ut såhär. London - födelsevikt 210, vikt vid ankomsten 140, vikt nu 182. Lottie - 185, 122, 148. Små steg i rätt riktning!

 

12 september 22.39

Nu får ni bevittna något fantastiskt! Mina underbara bonusvalpar London och Lottie hade inte bara en ordentlig middag vid mjölkbaren för första gången i sitt 8-dagars liv - de nästan slogs med sina stora kusiner (som faktiskt är tre dagar yngre!) för bästa platsen! Se och häpna!

13 september 8.20

Frukost i Wirins amma-central. London 190 g, Lottie 150 g!

13 september 18.53

Mina bonusvalpar fyller nio dagar idag, men bara de två senaste dagarna var de tillräckligt starka för att orka dia själva. Och nu kompenserar de tidigare brist på modersmjölk. De har diat så här bredvid varandra i 40 minuter! Sen slocknade Lottie men London bara fortsätter! Ikväll vägde London 202 g (62 g ökning på fyra dagar och bara 8 g kvar till födelsevikten)! Lottie vägde160 g (38 g ökning på fyra dagar och 25 g kvar till födelsevikten).

Är vi på rätt väg or what?

 

13 september 12.39

Yeeeeeeees! London har uppnått sin födelsevikt!!!!

Jippi!!!!

 

14 september 12.51

Det här är Lottie. En liten sheltieflicka som har fått en tuff start i livet för tio dagar sedan. Hon kom till oss i Roslagen hela vägen från Skara, tillsammans med sina tre syskon, för att äntligen få dricka riktig mamma-mjölk efter flera dagar av tråkiga ersättningar. Hela kullen var svag och medtagen, men just lilla Lottie hade något speciellt. Trots sina 122 g var hon bångstyrig och envis. Hon var en kämpe! Och vi började vår kamp, mot dåliga odds, mot klockan, mot naturen. Jag jublade för varje gram som Lottie och hennes syskon lade på. Det gick så långsamt, men Lottie var pigg hela tiden trots sin fjuttiga vikt.... Vi har genomlidit två enorma bakslag: syskonen Ludde och Kerry klarade inte av att kämpa vidare. Nu var det Lottie med sin bror London som var kvar. De började dia själva, äntligen. Vi alla hejade på när vi såg videon där lilla Lottie med hög svansföring knuffade bort sina dubbelt så stora kusiner från mjölkbaren. Vi var på rätt väg. Men min magkänsla sa att det var för tidigt för att slappna av, att faran inte var över... Det hände någonting igår kväll. Lottie var plötslig slö och apatisk. Trött, tänkte jag. Och det var hon. Men inte trött för en kort stund. Hon var trött på att kämpa. Hennes outvecklade lilla kropp orkade inte mer... Nu ligger Lottie hos mig. Hon kan inte dia längre. Jag droppar lite mjölk i hennes mun, men hon sväljer inte. Hon sover, och jag ser att hon drömmer. Hennes kropp, blöt av mina tårar, rycker lite. Hon drömmer kanske om de gröna ängarna på andra sidan regnbågsbron där hon snart får springa och leka en evig lek med sina syskon. Förlåt mig, lilla vän. 💗 ❤️

 

14 september 15.36

INGEN R.I.P! VI FORTSÄTTER!!!

När man har förlorat två bonusvalpar, inte sovit på flera nätter och inte ätit ordentligt, har MS-smärtor och har dessutom hjälpt sin tik Lexie med valpningen inatt, då blir man dum i huvudet. Man sitter och bölar och skriver hjärtskärande inlägg på FB istället för att agera och göra det självklara. Man behöver spark i rumpan för att vakna upp och göra rätt. Tack Anita Christin Tern för att du gav mig den välbehövliga sparken. Och tack till den verkliga ängel med långt vackert hår istället för vingar Sini Iivainen som tog Lottie och mig direkt till veterinären. Vi har alla anledningar att fortsätta leva och växa! Nu försöker vi igen! Tack för alla fina ord och RIP men vi väntar lite med det! Förlåt mig Gilla Wikström för att jag orsakar så mycket smärta hos dig. Det var svaghetens ögonblick.

För nu jävlar, nu kör vi igen, Lottie och jag!

 

15 september 15.54

Nu börjar jag tro på mirakel. På riktigt alltså! Igår var jag med lilla Lottie hos veterinären, och hon blev ordentligt uppvätskad med dubbel vätskeinjection under nackskinnet. Men det hjälpte föga. Igår kväll låg Lottie som en grönsak, hon rörde sig inte, hon var helt apatisk, hon kunde inte svälja, all mat bara rann ut. Hon bara gapade efter luft. Det var hjärtskärande! Jag satt med henne, klappade denna lilla kropp, grät och spelade fin musik. Jag förstod att jag inte kunde göra mycket mer. Jag har försökt med allt jag kunde. Så jag la henne varmt och ombonat bredvid min kudde, pussade henne farväl och somnade gråtande. Jag visste att jag kommer att hitta en död liten kropp när jag vaknar.

Men jag vaknar av att Lottie kryper runt, torr och pigg (eller piggare än igår i alla fall)!!! Jag trodde inte mina ögon! Det var som en annan valp! Jag gav henne mat, och hon somnade nöjt i valplådan med de andra valparna.

Jag är helt överväldigad! Jag fattar inte vad som hände! Det var alltså ett mirakel! På riktigt! Och inte nog med det - idag har vi uppnått födelsevikten 185 gram!!! Våååågeeeen!

 

15 september 15.58

Idag fick Ronya vila och Lexie tog över bonusbarnen. På bilderna ser ni Lexie sköta om Lottie samt London i Lexies matbar tillsammans med Sky (exakt samma storlek och vikt på 236 g, åldersskillnaden - 10 dagar, Sky är född igår).

 

16 september 00.24

Lilla Lottie vilar med Lexie och hennes barn. Jag märker att hon mår bättre när det inte är så varmt runt omkring. Efter maten la jag henne på värmekudde i hennes mysiga bo. Men plötsligt hörde jag ett hjärtskärande skrik. Jag rusade fram till henne, och såg hennes lilla kropp i en smärtsam kramp. Hon var hård som en sten, hennes ben stack ut som pinnar och halsen var stel i en spasm. Jag masserade henne lätt, pussade henne, och krampen släppte men hela hon skakade... Nu är det ganska lugnt. Lottie ligger med de små valparna ( hon är mycket mindre än ett dygn gamla valpar). Men då och då börjar hon skaka. Det ser ut som något neurologiskt... Jag fruktar natten. Jag vet inte vad som är fel med henne. Hon är inte bara liten, det är något som inte stämmer. Hur får jag svar på vad som är fel? Ska man plåga henne med undersökningar, prover, veterinärbesök? Vad ska jag göra? Hjälp mig! Hur kan jag hjälpa lilla Lottie?

 

16 september 12.45

LILLA VALPEN LOTTIE OCH RYSKA STRIDSPILOTEN

Under mina 22 år på Sveriges Radio har jag lärt mig oerhört mycket. Tyvärr fick jag lämna mitt älskade jobb på grund av min MS. Men mina kunskaper och erfarenheter får jag nytta av i mitt dagliga liv också. Just nu tänker jag på en avancerad chefsutbildning som pågick under ett år och som jag fick delta i. Där gjorde man bl.a. tester på hur man reagerar i krissituationer. Det finns olika typer av beteende. Några människor blir helt lamslagna och står där som statyer. Andra drabbas av panik och börjar gråta och skrika. Och det finns en grupp som kallas för stridspiloter. En stridspilot stänger av sina känslor, blir helt kall och rationell i huvudet, extra uppmärksam och handlingskraftig. Det visade sig att jag tillhörde just piloterna. Och det stämmer faktiskt. Det fick jag bevis på gång på gång....

Igår kväll var en akutsituation när lilla Lottie började skaka och få kramper. Först blir man panikslagen och vill ringa taxi och åka till Uppsala till djursjukhuset och helt enkelt avsluta Lotties korta liv. Jag vet att många av er tycker att det är just detta som återstår. Att det inte finns något annat att göra. Jag kan säga på en gång: om någon känner för att anmäla mig för djurplågeri - varsågoda, feel free to do it. Men jag kan lova er alla, och först och främst dig Gilla Wikström - jag kommer aldrig i mitt liv låta en levande varelse lida, därför är jag både vegan och pacifist. Men jag kommer aldrig att avsluta någons liv utan att först prova allt för att rädda det!

Ryska stridspiloten i mig tog över kommandot igår kväll. Hela natten till halvfem på morgonen masserade jag Lottie, observerade henne, analyserade mina anteckningar om hennes hälsotillstånd, läste era råd och förslag om möjliga orsaker till kramperna. Halvfem gick jag och la mig lugnt och var helt säker på att jag på morgonen kommer att möta en magrare, piggare och gladare valp utan skakningar och kramper. Och just så blev det. Mina slutsatser om att Lottie hade kraftiga magkramper och kolik orsakade av bl.a. gaser, vilket kan leda till spasmer och skakningar, var korrekta. Under natten fick hon vara utan mat och hon fick massage. På morgonen vägde hon hela 16 g mindre vilket är mycket för henne, magen var inte uppblåst längre. Gaserna var borta. Hon hade inga kramper och inga skakningar, hon var piggare än på tre dagar, hon var nyfiken och hungrig. Jag bytte ersättningen till Royal Canin baby milk och blandade i druvsocker. Lottie åt mycket bra, hon trampade på min hand med sina små tassar och drog i flasknappen så som det vore mammas tutte. Sen bajsade hon helt normalt, sen kröp hon runt, klättrade på Lexies valpar och protesterade när jag ville torka hennes rumpa. Varken Lexie eller Ronya stöter bort henne som om hon var dödsdömd. Ännu mindre gör jag det! Jag gick med på att vara amma men inte valpavlivare. Inte nu i alla fall. Nu börjar vi på en ny kulle, och ryska stridspiloten drar gasen i botten. Både Karl XII, Napoleon och Hitler fick smaka på ryssarnas kampvilja 😁 Vi ger inte upp så lätt. Men ännu en gång - jag kommet aldrig att låta Lottie lida i onödan. Och min veterinär Annelie vet att jag kommer till henne för den slutgiltiga sprutan om hoppet är ute...

 

16 september 17.53

När jag fick mina barn för 24 och 16 år sedan, hade jag sååå mycket mjölk att jag valde att mjölka mig själv och lämna mjölken till mjölkcentralen i Stockholm. Det blev 30 kg varje gång! Och man fick bara lämna mjölken de tre första månaderna. Alltså 60 kg sammanlagt! Värsta Bregottfabriken! 😝 Lilla Lottie tror nu att jag är hennes mamma och att jag har mjölk. Hon är ju med mig hela tiden så enligt hennes föreställningsvärld borde det finnas lite gott och nyttigt någonstans i min kropp. Så hon kryper på mig och försöker att suga på min hud. Det kittlas! Men jag vill inte ta bort henne från mig, det är ju så mysigt! Jag hoppas att hon blir mer stabil snart och jag kan mysa med alla mina valpar. Jag är så glad att de alla är friska och starka, och att Lexie och Ronya är så fantastiska mammor, så jag inte behöver oroa mig och kan ägna tiden åt Lottie. London är också självgående nu, diar och växer. Sååå härligt!!

 

17 septmber 12.22

LILLA LOTTIE, NAKNA PISTOLEN OCH ZLATAN

Vad har de alla för gemensam nämnare? Kennel Wirins och "moi" Viktoria Rinkous 😜 😁

Lottie har sovit bredvid min kudde i ett mysigt bo, gjort av min hundhårskofta. Hon har ätit men är väldigt slö. Jag tror att det beror på att hon får luft i magen när hon äter, hon blir som "uppblåst" och väger mycket mer plötsligt. Men inga kramper, vilket är underbart! Efter maten brukar jag massera henne lätt och hålla henne upprätt, som en bebis, så hon kan rapa. Tack Anja Ejerstad för tipset!

Minns ni Frank Drebin från Nakna Pistolen, den klantiga poliskommisarien? Han är min tvillingbror! Igår fick jag ett tydligt bevis för det! När jag skulle sätta mig på sängen i det rummet där Lexie bor med sina valpar, för att anteckna valparnas vikt, kastade jag hela min kropp bakåt för att luta mig mot väggen, och då tänkte jag inte på snedtaket över sängen. Mitt huvud kraschade in i snedtaket med sådan kraft att mina ögon nästan hoppade ut. Tårar sprutade av smärtan och samtidigt garvade jag för att det hela var så komiskt! Enligt vårdguiden fick jag hjärnskakning. Och det stämmer nog - jag är jättesömnig, har ont i huvudet och är yr. 😖 😫 Fattas bara!

Men det fanns ett trevligt inslag i den onödiga incidenten. Min skakade hjärna skapade en rolig dröm inatt. Zlatan kom på besök hem till mig. Han visade sig vara en mycket trevlig och intressant person. Vi pratade mycket. Och blev faktiskt förtjusta i varandra. Och sen kramades vi länge. Inget annat, jag lovar 😝 😍

 

17 september 12.53

Min fina Ronya med sina bonusbarn - Tillytorpets Miracle Warrior "London" och Tillytorpets Miraculous Victory "Lottie". Idag är valparna 13 dagar gamla och väger 256 g respektive 210 g.

 

18 september 13.20

Jag vill gratulera mina fyrbenta bonusbarn London och Lottie samt deras matte Gilla Wikström på två veckorsdagen! London visar härliga 268 g och Lottie 202 g. Hasta la victoria siempre!!!

 

19 september 13.20

Lilla Lottie har dött. Den 19 september 2016, klockan 12.00. I mina händer...

Igår blev hon två veckor, hon passerade äntligen 200 gram-strecket, och jag fick henne att dia igen! Jag klippte hennes klor, jag ökade ersättningsmängden, och hon åt med god aptit.

Idag efter maten la jag henne för att sova i min hundhårstkofta, på min säng. Plötsligt ropade Lottie på mig, som en liten fågel. När jag tog upp henne, var hennes lilla kropp helt stel och munnen vidöppen. Jag masserade hennes mage, hon kissade, och sen blev hon helt mjuk...

Jag satt där med hennes lilla livlösa kropp i mina händer, tårarna blötte mitt ansikte och droppade ner på den svarta valppälsen. Ronya kom fram för att trösta mig, nosade på Lottie och gick därifrån. Det var inte hennes barn längre, det var bara en kropp. Den glada, envisa, nyfikna Lottie sprang redan bredvid sina syskon Kerry och Ludde på andra sidan regnbågsbron. Och brodern London med nyklippta klor och nykammad päls drog runt sina 315 gram i valplådan och krävde mat.

 

Sov gott lilla Lottie. Jag kommer aldrig att glömma dig

4 okttober 10.30

 

Idag fyller min lille bonusvalp London en månad!!! Han och hans tre syskon föddes för tidigt genom ett akut kejsarsnitt, och hans mamma Tilly hade inte någon mjölk. Uppfödaren Gilla Wikström kämpade tappert och handmatade valparna dygnet runt, men de bara tappade i vikt, blev svagare och svagare.Carina Jansson kom på att jag hade valpar och förmedlade kontakten. Till slut körde Gilla 40 mil för att hennes bebisar skulle få hjälp... När valparna kom till mig var de mycket svaga, kunde inte dia, så det blev handmatning av hela kullen dygnet runt. Jag gjorde allt jag kunde. Men de små liven släcktes ett efter ett och lämnade blodiga ärr på mitt hjärta... Till slut var det bara London kvar. Och vi kämpade tillsammans dag och natt! Och nu är han en hel månad gammal, väger 680 gram, diar för fullt och ska börja med valpmat imorgon. Vår lille kämpe, Tillytorpets Miracle Survivor ❤️ 💖 💗🐾 😍 Grattis!!!

 

Fortsättning följer...