Om oss/About us

Illustration: Oksana Shokhalevich, Kiev (Ukraina)

kennel Shadow Guard

Oavsett hur lite pengar eller hur få ägodelar du har, att ha en hund gör dig rik.

 

Louis Sabin

 

Kennel Wirins – om oss

 

Så länge jag kan minnas drömde jag om att ha en alldeles egen hund...

 

Jag lärde mig att skriva när jag var fem år gammal och sedan dess har jag skapat ett oändligt antal berättelser och noveller om hundar och hästar – mina favoritdjur som jag ville ha som mina bästa vänner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ha en häst i en lägenhet på 75 kvadrat i ett höghus i en mångmiljonstad var tyvärr helt otänkbart, men att ha en hund var helt realistiskt. För att övertyga mina föräldrar i frågan om hunden valde jag att starta en ”utpressningskampanj”. Det var mitt livs första och enda utpressning, och syftet var heligt – att få en hund!

 

Jag vet inte hur jag kom på den idén, men tydligen var jag en smart unge. Jag tog min mjuka lite lurviga toffel, knöt fast den i ett snöre och började mitt skådespeleri. Toffeln fick följa med mig överallt, jag gav den mat och la den för att sova, jag borstade och tränade den. I början var mina föräldrar glada att jag hade hittat på en rolig lek. Men dagarna gick och jag var fortfarande besatt av min toffelhund. Jag var helt ointresserad i allt annat.

 

Det var mamma som reagerade först. Jag tror att hon blev orolig för mig, för mitt ”onormala” beteende. Hennes lilla dotter som vanligtvis var glad, nyfiken och pratsam var tystlåten och frånvarande. Tänk om det har gått för långt? Tänk om hon slutar äta och sova? Tänk om hon blir sjuk? Vi måste göra nåt!

 

Min lilla uträkning var rätt och gav resultat: en liten oemotståndlig pekinesvalp kom hem till oss med sin uppfödare. Jag mötte dem med min trogna toffelhund som plötsligt kändes inte alls lika gullig längre.

 

Jag vet inte varför, men vi köpte inte pekinesvalpen. Den var kanske för dyr eller något annat. Men istället fick jag världens sötaste liten blandras, vit med bruna fläckar, livliga mörka ögon och fantastiskt temperament! Min största lycka!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lilla killen fick heta Tiopa (eller kanske på svenska borde jag stava hans namn Töpa, vet inte riktigt…). Eftersom att jag inte gick på dagis utan var hemma med min mamma kunde jag leka med min älskade kompis hela dagarna. Han var mycket glad, lekfull och smart. Jag lärde honom olika tricks som han alltid genomförde med stor glädje.

 

Jag var lycklig! Men en dag blev min vän sjuk. Han fick valpsjuka. Dyrbara mediciner som min mamma gav honom hjälpte inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag var för liten för att förstå och minnas allt som hände. Men jag kommer aldrig glömma den dagen när min mamma och min syster tog med min älskade Tiopa och gick hemifrån. Jag stod på balkongen och följde dem med blicken tills de försvann mellan husen. Det var sista gången jag såg min älskade fyrbente vän. Det var mitt livs första förlust…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmen om en hund växte tillsammans med mig. Jag ville ha en svart schäfervalp, skrev noveller om den och gjorde massor med teckningar. Men det blev en vuxen omplaceringshund, en trefärgad långhårig colliehane som hette Bals-Bastay. Det var en man på pappas jobb som var collieuppfödare som tipsade om den hunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var elva år. Bastay var två. Han var helt ouppfostrad, ganska stressad kille som hade haft en tuff uppväxt. Dessutom var han stor – 69 cm i manken, helt normalt enligt dåvarande sovjetisk rasstandard som skilde sig ordentligt från resten av världen. Tack vare stort stöd från mina föräldrar kunde jag ägna mig åt träning och utställning. Det blev mitt största intresse!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bastay var bra på lydnad och hade "Very good" i utställningsringen. Han hade lämnat tre kullar med tre olika tikar. Jag ställde ut hans barn med perfekta resultat. En av Bastays dötrrar bodde hos oss ett par månader innan hon flyttade till sina nya ägare. Hon hette Terrie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därför kallade jag min första svenska collie för Terrie. Men hon var inte vår första hund. Ett par månader förre Terrie kom sheltien Texie. Det var min dotter Victoria som tjatade till sig en valp. Det var så allting började. Min barndomsdröm att jobba med djuravel började plötsligt bli till verklighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I oktober 2012 registrerades vårt kennelnamn Wirins. Våren 2013 gick jag SKK:s uppfödarutbildning och fick certifikat.

 

Första bilden på Wirins första hund - Texie. Foto: kennel Skogsbacken